Stenbrottet var aktivt mellan ca 1900 och 1950. Arbetet var länge helt manuellt och skedde med slägga, mejsel och spett. Här tillverkades grundsten för byggnader men även makadam, mest gjordes dock smågatsten. Främst skedde brytningen som ren business, vid några tillfällen var det dock nödhjälpsarbete för arbetslösa.
År 1911 bröts grundstenen till Jönköpings Högre Allmänna Läroverk vid Nyarp, nuvarande Per Brahegymnasiet!
Här bröts mest råsten, som sedan fraktades med lastbil och järnväg till något stenhuggeri i Halland eller Bohuslän för slutlig huggning. Stenen från Nyarp sprack lätt, varför man även tillverkade gatsten och makadam.
Det stora stenbrottet låg mitt för Åkershultsvägen. Idag är den synliga väggen 3-4 m hög. Stenbrottet är uppfyllt vid byggnationen med uppskattningsvis 15-20 m! Där var alltså ett stort djupt hål! Kanske kommer gatunamnet Grottvägen från detta?
Stenen från botten av hålet hissades upp till markplan och lades i små vagnar, som drogs på räls, sk Decauvillejärnväg. Dessa gick sedan fram till stenkrossen ca 30 m in på dagens Grottvägen.
Siste ägare till Nyarps gård var familjen Eriksson. Far och farfar till Jimmy Eriksson, fd skolvaktmästare vid Attarpsskolan. Jimmy har berättat att: ”ingenting bearbetades på plats, allt fraktades med lastbil till järnvägsstationen, sedan vidare till något stenhuggeri för bearbetning.” Han berättade vidare: ”Berget kallades förr Trollberget”! Ibland skedde arbetet i egen regi, ibland genom entreprenörer.
Antalet stenhuggare var ca 5-10 man. Många kom från Oskarshamn, Döderhult, Blekinge, Emmaboda eller Bohuslän. Arbetarna bodde i baracker eller i närliggande hus, t.ex. Åkershult. Vid stenbrottet fanns en matservering. Allt arbete skedde med handkraft. En arbetare hette Filip Karlsson från Döderhult. Basar var: Björklund, bröderna Gustavsson som också anlade hamnen i Sjöbo, Trånghalla, Gustav Robertsson och Clas Eriksson.
När brytningen avslutats bildades en sjö i stenbrottet. När vattnet frös på vintern åkte barnen skridsko på isen.
Från 1920-talet (efter 1:a världskriget) blev det vanligt att tillverka smågatsten. Denna ersatte då kullersten. Det blev populärt att lägga smågatsten i städerna. Någon har sagt att i Nyarpsberget fanns material för gatsten till en miljonstad!
På 30-40-talen började man gjuta i betong och då behövdes makadam, som transporterades från berget i skytteltrafik med Erikssons två lastbilar till betongstationen i Jönköping. Efter 2:a världskriget revs gatstenen upp och ersattes med asfalt. Därmed avslutades brytningen i Nyarps stenbrott.
Ägare till gården var: smeden Rydell, guldsmeden Svensson, tandläkare Jonsson, Motorplogen June, fam Clas/Ragnar Eriksson. Arrendatorer var: Isaksson, Calle Appelberg, Rudolf Danielsson
Familjen Eriksson sålde gården till Bankeryds kommun 1970. Området blev därefter planlagt av Jönköpings kommun efter kommunsammanslagningen 1971 och strax därefter bebyggt.
Min egen farfar (Gustaf Pettersson) blev arbetslös 1921 (29 år) och deltog då i ett kommunalt nödhjälpsarbete. Han fick då en hammare för att knacka makadam för hand! Tillsammans med två kamrater fick han arbete vid ett stenbrott i Klerebo, medan andra arbetslösa fick liknande arbete vid Nyarpsberget. Först långt senare användes ångmaskin och stenkross. Vid detta tillfälle byggdes Klerebovägen med ett liknande arbetsmarknadsprogram och makadam från stenbrotten!
Ulf Petersson
