Nyckelfabriken i Aledal

Aledals Nyckelfabrik.

Del av en 1700-talskarta över Domneån från Lidhult till Horstorps marker.

Aledals Nyckelfabrik är den gamla vapensmedjan eller Sliperiet Kroken, som tillika med sliperiet vid Knallafallet och Klerebo varit i Huskvarna vapenfabriks hand.
Faktoriet arrenderade Kroken – antagligen samtidigt med faktorismidets uppkomst i Granshult och bygden däromkring. År 1813 ägdes Attarp och Horstorp av Major Axel Gedda och det årliga arrendet till Attarps Säteri var 13 Riksdaler 16 Skilling banko. År 1817 var summan uppe i 20 Riksdaler banko.

Nästa ägare, häradshövding Carl af Sandeberg innehade gården 1814. Carl af Sandeberg tog 1825 ett lån på omkr. 3 000 kronor, utlämnat av Riddarhusets kassa. För styrkandet av låntagarens goda ekonomiska ställning, upprättades ett vidlyftigt inventarium över alla godsets tillgångar och årliga intäkter. Detta inventarium finns kvar i Attarps dokumentsamling. Häri nämndes arrendet för Kroken och att Domnehamn var lastageplats. Vid denna tid låg torpet Kroken på Bankeryds sida av ån. Här slipades bajonetter, ett vapen som var jämförelsevis nytt.

När skrået genom 1859 års lag, beskars i sina rättigheter och 1866 upplöstes, lär Kroken ha övergått i privat ägo och förlades på Habo – sidan. Därom finns uppgifter – men detta har jag icke haft tid och tillfälle att efterforska.

Vattenfallen i Domneån har utnyttjats så länge odling i stordrift förekommit tex. under medeltiden. Klerebo såg (och kvarn) uppläts till Jönköpings stad för Kristina kyrkobygge.
På norra sidan ån, mitt för Åbo lät Fabrikör John Lund bygga en stor och vacker villa,(1927). Åkern lämnades orörd men en gräsvall mot ån togs i anspråk. Vid avschaktning av denna vall hittades en handfull kopparmynt med äldsta Carl XII nödmynt och därefter de flesta på 1700-talet förekommande. Om denna jord sållats, hade sannolikt samlingen blivit betydligt större.
Här fanns också en yxa av sten, äkta grönsten med skafthål, väl behållen. Yxan vittnar om tron på åskviggens maskotkraft. 1700-tals mynten vittnar om en krog som haft sina kunder vid verken. Torpet Kroken är således äldre än sliperiet.

Nu återstår berättelsen av ”efterträdaren”
Två smeder från Eskilstuna tog 1882 hand om var sitt vattenfall i Domneån. Anlade var sin industri och såsom smederna, Carl Albrekt Gustafsson i Alefors och Anders Johan Gustavsson i Aledal, voro de bröder som två knäppta händerna under alarna.

Anders Johan Gustafsson

Vad beträffar rustmästaren Anders Johan Gustafsson, säger titeln vad karl han var. En gevärsfaktoriets betrodde förvaltare. Huskvarna Gevärsfaktori lyser och vill lysa – men det var ett företag ”byggt på tämligen lösan sand”, med högkonjunktur i krigstid, med ynklig marknad i fredstid vilket utvecklingen av ”krigsindustri” till civilindustri, från gevär till potatisgrytor visar.
Detta insågs av både faktorismeden och rustmästare som flög som uppskrämda kråkor i svärm, sökande sig en pinne att sitta på. Vad skulle de där Eskilstunaborna ta sig till annat än skapa nytt, då deras födkrok blivit en svälta. De hade icke som Bankeryds bönder, en bondgård att falla tillbaka på. Löskesmederna försökte sig i grupp på manufaktursmide i sin verkstad i Labbarp, – men de stora ”mästarna” skapade industrier.

Rustmästaren byggde ett långt envånings timmerhus till smedja. Köpte i Attarp ena flygelbyggnaden, som flyttades och moderniserades till en tidsenlig fin villa. Envånings, med gavelrum och frontrum. Till smedjan hjulhus, järnbod, godsbod, kolbod, skrotbod osv. Dammen påbyggdes och vattenränna nybyggdes. Allt förlagt på Habo sidan av ån.
Fabrikationen var till en början, revolvrar och pistoler, delvis av egen modell. Gevärspipor och övriga vapendetaljer åt Huskvarna Vapenfabrik. Därefter ämnen till nycklar i alla förekommande storlekar. Nyckelämnet tillverkades av smidesplattjärn som glödgades i ässjan och av räckaren gavs ett par tre hammarslag för utformning av en vinkel för axet. Järnstången överräcktes härpå till hejarsmeden som efter hejarslaget överräckte stången till klipphejaren som i ett slag avklippte ämnet och ”skägget”. I hejaren satt en övre och en nedre stans av stål med urgrävd nyckel vari det värmda järnet i slaget flöt ut.

Här stod hejare i rad och ämnen ”flyddes från man till man” från hejare till hejare. Intill hjulhuset fanns skurhuset. Där på en axel, flera trummor med lock med förstängning för excentrisk rotation. Tunnorna voro snett och vint anbragda på axeln och när axeln snurrade välte, kastades och rann tunnans innehåll som var nycklar och avfallsbitar av sulläder. Efter några timmars slitning i tunnan, uttogs ämnena som nu voro släta och polerade. Därefter vidtogs borrningen av hålet i nyckeln, putsning, packning.
Ett tiotal man deltog i detta hand i hand arbete. Dessa ”gubbar” var hela arbetsstyrkan.

En avdelning i fabriken upptog tillverkning av större friser, kammar och mindre sk. ”luskammar” eller kam med både grov och fin tandning, alla efter rustmästarens egen patenterade uppfinning. Det var en man, ibland två, som sysselsattes med kamtillverkning, varav lödaren hade ”det finaste görat”. Ämnet till kammen var en maskinpressad skålla av mässingsplåt vari med maskin borrats bestämda antalet hål för tänder som i sin tur var av järntråd vilket klippts i bestämd längd och isattes skållan.

Bilden från ett kort adresserat till studeranden John Lund, 1906

Tillverka var en sak, att sälja varan var en annan. Magasinet fylldes efterhand med nyckelämnen till ekonomins fall och rustmästarens bekymmer. Det slutade i nervkris. Anders Johan sökte vila och bot vid Lannaskede hälsokälla och kur, men gick händelserna i förväg vid kurorten. En morgon vandrade han i ägorna till en grannby och fanns liggande framstupa med avskuren hals upp i en daggvåt havreåker.

Om det tragiska dödsfallet hade tidningarna mycket att förtälja. I Smålands Allehanda lästes en på flera spalter löpande dödsruna, vari den dödes många förtjänster och hans banbrytande verksamhet som upphov till Bankeryds industrier framställdes. Jag har läst tidningsartikeln, som förvaras av Adolf Gustafsson. Jag vill minnas att dödsfallet skedde 1892.
Efter Anders Johans frånfälle drev Carl Fritjof Lund verksamheten vidare.

Anders Johan Gustafsson äro härmed avförda ur handlingen. Återstår syster Sanna som gifte sig 1879 med fartygsmaskinisten och smeden Carl Frithiof Lund . Carl Frithiof kom från den kända stockmakare familjen Lund i Jönköping-Huskvarna. ”Stockmakarna”; Stock, gevärsstock, kolv är trä. Den som skär gevärsstockar är snickare – men vid hyvelbänken kan ju även en smed växa upp.
Frithiof Lund räknades som smed. Han hade varit till sjöss, var vidfaren och oförskräckt samt affärsman. Medelstor, mörk, stark hårväxt, vallon. Han och Sanna övertog nyckelfabriken ”med fast och löst” och arbetarstammen, som i sin nye husbonde fick en ”far”, som för de sina sörjde för allt. Den som kom in på nyckelfabriken var befriad från alla bekymmer, utom mat och klädfrågan. Ty arbetarna bodde i verkets hus, hade potatisland och trädgård, svinhus och hönsgård. Skatter förekom icke, vedbrand fanns, lyse infördes till gratis begagnande – och dog arbetaren hade änkan bostadsförmånen kvar och några inkomster som justerades av kammar, hjälp i huset osv. Arbetarnas hustrur nyttjade verkets tvättstuga och mangel för eget hushålls tvätt och sk ”stadstvätt” att Aledals park jämt flaggade med tvättar, bykar på tork för Jönköpings herrskap

Aledals pojkar upplärdes till smeder. Det var som om alla tillhört en enda stor familj.
Släkt var det och släkt blev det, liksom Saxfabrikörerna och Nyckelfabrikörerna var släkt. Hagström tillhörde släkten genom fru Hagström som kallade Fru Sanna Lund för ”faster”. Man talar om patriarkstyre. Här var detta styre påtagligt. Någon organisation arbetarna emellan har icke behövts och någon strejk eller demonstration har icke förekommit. Stor lön och stora utgifter, liten lön och små utgifter, är två alternativ att välja på. Arbetarna hade valt det senare och funno sig väl däri.

Myndigheterna synes ha betraktat industrierna som hopplösa företag. Nöjde sig med mantalspengar i skatt av hopen arbetare. Man var glad åt att slippa få änkor och familjer ”på socknen”. Systemet med änkorna kvarboende i verkets lägenheter fick ett snöpligt slut 1938. Nyss intagna arbetare framförde upprepade klagomål över förlust av bostadsförmån, då däremot icke berättigade personer åtnjöt bostad. Änkorna blevo uppsagda och – utkörda, – detta dock under fabrikörens beklagande och protest.

Frithiof Lund var rätte mannen på rätta platsen. Han kunde sälja både nyckelämnen och kammar. En ny tillverkning upptogs: kniv till köttkvarn. Låsfabriken i Eskilstuna köpte nycklarna. Huskvarna bolag, som vapenfabriken nu kallades, köpte knivarna och kunde icke konkurrera. För pressningen fodras graverade stansar. När gnistrande järn stickas i hejaren blir snart den graverade stansen fördärvad. Lund löste problemet med denna enkla metod: de glödande, gnistrande ämnena hejades med slitna, gamla stansar, men gavs den skarpa konturen i ny stans då järnet svalnat !

Arbetsstyrkan på nyckelfabriken ca 1930-35. I mitten John Lund med vit skjorta och slips.

Hornkammar
Lund hade blivit rik på företrädarens kvarlåtna lager. En större förlust gjorde honom blott litet förargelse. Brodern upphörde med sin fabrikation av hornkammar varför fabrik för denna sorts kam uppfördes intill nyckelfabriken. Oxhorn inköptes vagnslastsvis, maskiner inköptes, en tysk verkmästare antogs, fabrikationen sattes igång och gick flott. Ett litet intermezzo med tysken ledde till dennes avgång. Fabrikören var icke angelägen om att ha honom kvar. Litade på att de arbetare som biträtt tysken, lärt sig knepet med hornets härdning. Nej det hade de icke, ty när tysken utförde detta arbete, hade han alltid vänt ryggen till. Fördömt! Där stod den nya, stora fabriken med maskiner, arbetare samt oxhorn till millioner kammar. Där låg ett lager av halvgjord vara till ingen nytta. Ingen kunde göra kammen färdig och bodarna voro proppfulla av hornmjöl och hornspån! Tysken såväl som halvfabrikat och spån hade icke räknats som väsentliga. Nu var det dock så, tysken var själva lodet i verket och nu var han borta. Detta skedde vid krigsutbrottet 1914. När råvaror voro dyrt som krut.
Den förslagne lumpsamlaren en gross i Jönköping, bjöd 1 kr kilogram för hornet.
Den lymmeln lastade med verkets körare två vagnslaster horn och lät skriva fraktsedel, som kostade 5 öre. Lumpsamlaren behövde icke ens ta i varan, som såldes för 7 kr. kilogram. Det var folkhushållnings- kommissionen som sist lyckliggjordes. Det blev antagligen tvål till toilett eller smörjolja för Kongl. Flottan, av de långa hornen. Ingen skrattade, men vi tyckte nog att det ändå varit bäst, att fabrikören gjort upp med tysken i godo.
Den stora fabriken stod tom i femton år. Sen blev den magasin och i ena hörnrummet reddes ett kontor för verket. Det är bra att ha det så väl ställt, att man kan bära en förlust och en malör lika lätt som då lusjägaren knäpper lusen mot nageln. Det var ingen vanlig fabrikör, utan en stor människa som i allt sörjde för sina underhavandes trevnad och välfärd.
Frithiof Lund var människovän och naturvän. Lät inpassa sig och de anställda i den underbara miljön i den våldsamt kuperade terrängen. Ån med dånet från fallen, järnvägen med tågen på den höga banken, al beståndens skymning, björkdungarnas ljusning, vitsippornas drivor, kabblekors guld, fågelhärens hymn.

All gården Solbergas jord öster om banan, inköptes för verkets och allas trevnad. Detta jordstycke inrymde minst 10 tunnland skogsmark och odlade åkerlyckor samt tre gamla stugor ”Jontas stuga”, ”Rallare Maris stuga” och ”Hellkvistens stuga” som alla upprustades och blev trevna arbetarebostäder. Husen på Norge-slätten vid Domsand (MC-klubbens campingplats, Domsandsvägen) köptes och flyttades till Aledal. Ytterligare ett hus byggdes på fabriksområdet som bostad åt fabrikens arbetare. Genom detta kom de båda bostadshusen att kallas Stora och Lilla Norge. För verkmästaren byggdes stuga och reddes trädgård vid valvet till Hulebo. 2011 bor John Lunds dotter, Susanna Stockheden i verkmästarens stuga.

Jag minns några av de äldsta arbetarna. Hellström hade nyss dött, men änkan och dottern Cecilia bodde i änkesätet Lilla Norge. Jonte och ”mi kärring” bodde i nämnda stuga. Calle Mann hade byggt eget ställe, Åbo. Jonte var den tvärhuggne humoristen. Hans kärring hade varit hopplöst sjuk. Doktorn som i annat ärende kom till Aledal, ”gjorde sig gemen” att fråga om kärringen och lotsades bli förbluffad över upplysningen att hon ännu levde:
”De måtte ja la veta att ho lever, – för dä ä la mi kärring!”

Här kunde flera kvällstimmar förlidas med att höra på Calle Bäck och Calle Liberg, båda med drama och opera, marknad och cirkus i föredraget om bygden och folket i levande livet. Båda hade vacker hustru och skock vackra barn. Tobias Pettersson smålog. Han var skicklig amatörfotograf. Hustru Hilma liksom Jenny Bäck och Mina Liberg och änkan Alma, senare min hustru, hade ”herrskapstvätt”. Pelle Bengtsson med sin Hulda och stor skock ovanligt vackra barn, bodde i Stora Norge. ”Verkan” Andersson bodde i sitt Mariedal vid valvet. Andersson bodde där tillsammans med två systrar som voro sömmerskor. Andersson har väldiga ”Preussare” (mustasch), och det gäller i varje möte att ge dem sin uppryckning och ”snurr”. Blomberg är tvär och tungsint. Det är hans ”olycklige son och en annan drummel” som gjort attacken mot änkorna.
Oskar Strengberg ”skär ax och borrar” – men dör ung, just som han fått sitt ställe vid Horstorp färdigt. Brodern Hugo Strengberg ”tar vid” och blir gårdskarl och kusk efter den förre som gick och hängde sig i moraset vid Domneån i Attarps mark. Nu var Klas Gustafsson anställd ”Bleka Klas” och Ivar Karlsson ”Döve Ivar”. Nu är alla döda.

Detta var gamla Aledal, med kärleken och romantiken, med hustruskönhet i nedan och ungdomsfägring i ny. Lille John Lund skulle skolas och informator Oskar Lindén kom. Han blev vackra Karin Lunds fästman och i sinom tid make. Hon fick sin OSS-K AR. Lasse Boo (”Lasse i Bod”) bar de tunga köttkassarna, träbrännvinskuttingen gick som skyttel i väv Aledal – Jönköping – Jönköping- Aledal och alla kärringarna plockade blåbär, för herrskapet köpte bär huru många som helst och drack sur blåbärssaft ”för magen”. Säkert som amen i kyrkan kom en 100 kg låda färsk sill för inläggning till ”kryddsill” samt gick 200 kg havre för skalning och preparering till Hermans havregrynskvarn i Vårgårda. Så for ”hela huset med pigor och allt” till Styrsö till egen villa och låst brunn.

Nu kikade Rustmästaren i köksdörrens ruta och vandrade de tunga stegen så trappan knarrade, upp till sitt ungkals rum. Rustmästaren låg i sin grav! Det var blott hans vålnad som kikade i glaset och som tog de tunga stegen. Stegen var alla vana vid. Mina Liberg såg i rutan Rustmästaren och kände väl igen honom, som alla de andra som teg med vad de sett.

Vi, som tjänstgjorde på stationen fick på julafton till julklappspengar, stins 10 kr, varje stationskarl 5 kr. Men när stins Stjerna tog förvaringsavgift för köttkassen som Lasse Boo hämtade, – då frös julklappen inne för tid och evighet. Kassen hade ju inte varit inlämnad, utan blott ställd innanför dörren, så att inte hundar kom åt att lyfta på benet mot den. För hundar fanns det i Bankeryd, lika talrikt promille som i Konstantinopel.
Fabrikör Lund hade den störste, en surögd Sankt Bernhard.

John Lund den nye fabrikören, var allt för ung för att bli fabrikör och ta ansvarig för fabriken. ”Han spelar nog av med alltihop”, tänkte den ädle svågern OSS-K AR. På det bröt han ut sin andel i kontanta arvet och tog villan med Rustmästaren och trädgården. Själv var Oskar Lindén nu extra lärare vid läroverket i Jönköping. Linden hade villan som sommarnöje.
Ett tag bodde han där året om, men det var ju så besvärligt med resorna.
På detta blev Karin statsfru.
Aledal blev djurgård
John Lund var i unga år en slarver, men tog fabrik, lager, folk, jord och fä. Hugo Strengberg var gårdskarl som ryktade hästen, körde lassen till och från stationen. Flera vändor om dagen. Fabriken gick av vana, folket var det samma och arbetade av vana, men nytt blev det ändå med John. Han var bivän som sprang med bisvärmar, fågelvän som vetenskapligt studerade varje svensk fågel. John kände fåglarnas vanor och utseende och lät spika upp fågelholkar i hundratal. Han var naturvän, orienterad som amatörastronom i stjärnhimmeln med inköpt teleskop mörka höstnätter. Djurvän in blanko på allt som rörs från ormen i ljungen till grävlingen i grytet. Ja han hade på sitt ägandes ”hemman” ett vilt grävlinggryt. Härtill jordbruk med sädesåkrar och klövervallar, häst och äkta Jerseykor, som lyste grågula i grönskan och mjölkade grädde i stället för mjölk. De kom i bur, men det var kvigor och ingen tjur, så aveln rann ut i sanden. I hönshuset hördes värsta olåt av kalkon, pärlhöns, vanliga höns i flera märkta raser och en påfågel som stannade kvar i Aledal en tid.
Unge fabrikören fick i hast sällskap av herrarna Hagström och Räf med fler. De fikade efter fylla och glada supéer på Stora Hotellet i Jönköping. John tålde så fördömt lite sprit. Han kom ”pin i gasen” och vinglade i järnvägsspåren. En annan gång då jag växlade lokaltågsmaskinen halv elva på kvällen, fick sig John ett kast av maskinen (lokomotivet) att han flög upp på banslänten, men undgick skada. Förare Annerstedt rapporterade att han ”kört på en full karl” som vi skulle ut och söka efter. En dag for John och kumpanerna till Tidaholm och marknaden därstädes. For med häst och kärra. Det gick bra. De ”söp upp” medhavd kassa, ”häst och kärra”, – på detta äventyr knöt sig affären med fria supéer och handlån.

Peter Räf och John Lund förlovades med fru Stolleys döttrar, respektive Dagmar och Gudrun, och lovade bli nyktra karlar som ”icke skulle smaka något starkt”. Dagmar kontorist på Juneverken, Gudrun utbildade i sjukgymnastik och gymnastik. Båda sportande damer med kallbad i Vättern så länge den var isfri. Utflykter till fots och på skidor till en liten torpstuga på Högamon som damerna köpte och lät upprusta. Där samlades ungdomen och hade roligt. Men grannlaget var förgrymmat över damerna Stolleys ilskna doggar (boxer Punk & Pan) som bet kattor, överföll käringar och klädde av barn.

Löjtnant Räf var med i utflykterna, men uteslöts ur gänget. Gick upp till stugan, tog sig in och lämnade sitt visitkort som bars ut på skyffel till tack och minne. Här var poesi, kärlek, spänning, drama. Allt slutade väl som i romanerna, med allas lyckliga förening, d.v.s. äktenskap.

Far och son Carl Frithiof och John Frithiof Lund

Den som höll sitt nykterhetslöfte var John Lund. Som äkta man fick John en annan syn på Aledal. Hustrun hade smak och förstånd att ordna ett hem som växte upp i en ståtlig villa och omgavs av en stor trädgård vari det finaste växtmaterial som fanns att få anskaffades. Hemmet var fullt av tavlor och skulpturer samt konstnärligt utfört bohag – till ett privat museum. Som intresserad av faktorismederna och deras insats i bygdens kulturella utformning inropade John å auktion efter smeden Brolin, dennes smedja som, sådan den stod i Printzeryd, flyttades och uppfördes i trädgården vid Aledal 1933. Skild från andra hus, skyddad för eldfara och ”fullpackad” med ihopbrakta verktyg och maskinell utrustning faktorismederna haft. Jag gick där nu på ”vårskarven” 1940. Där finns då 2 fabrikslängor, 6 magasin för olika ändamål. Egen elektrisk kraftstation med tillhörande damm som förstärkts och påbyggts. Därifrån underjordisk kanal, ny välvd stenbro och så alla bostadshusen.

Utdrag ur
Algot Stylvig Sunesons
By och bygd
Folk och fä
Bankeryds socken 1900-1940
Geografiskt ligger Aledal på Solbergas mark i Habo!
Företagets adress har alltid varit Bankeryd. En stor del av arbetsstyrkan bodde i Bankeryd. Bästa vägen till och från Aledal, går över Bankeryd. Allmänt betraktades Aledals Nyckelfabrik som ett av Bankeryds många företag. Därför är det av stort värde att Aledals historia finns med bland berättelserna om Bankeryd. /Klas-Peter Suneson

Kommentarer är stängda