David Ståhlberg

Inför Bankeryds kommunsammanslagning med Jönköping 1971, ombads Läraren, Kantorn och Kommunpolitikern David Ståhlberg ”att nedteckna minnen från sina många år i kommunal verksamhet”.

Bankeryd 1910 och Bankeryd 1970 är inte samma Bankeryd. Då – 1910 – hade Bankeryd en bondebefolkning på omkring 1000 personer. Nu – 1971 – är det en industriort på närmare 6000.

Då betade Attarps hästar och kor på de natursköna ängarna ovanför järnvägen och njöt av återväxten på klövervallarna å ladugårdsgärdet. Nu är nästan allt detta bebyggt.

Då lastade man kalk vid järnvägsstationen på oxdragna vagnar till Månseryd och Svinhaga. Nu finns det inga oxar, knappt hästar.

Då bevakade kyrkoherden Johan Syrén vackra sommarmorgnar sandroddarnas från Jönköping angrepp på prästgårdsbankarna vid Vättern. Om hösten sköt han rapphöns.

Då avgjordes socknens ärenden på stämmor, men inga kvinnor och ungefär blott hälften av de mantalsskrivna männen hade rösträtt, fast alla måste betala mantalsavgift. Männen 50 öre och kvinnorna 25.

Nu har så gott som alla över en viss ålder rösträtt.

Nu är det en man och en röst. Under åren 1910 -18 gällde den s.k. 40–gradiga skalan. För inkomst t.o.m. 1000 kr beräknades 1 röst pr inkomsthundrade. En inkomsttagare på över 15000 kr hade 40 röster. Vid en stämma måste minst två utom ordf. utöva sin rösträtt för att vara beslutmässig. Det hände, att endast ordf. prosten Syrén, och jag voro stämmodeltagare, i vilket fall han bad mig söka få tag i någon röstberättigad. Någon gång kunde den lilla salen inte rymma alla. Anslutningen berodde på frågornas art och i somliga fall på agitation. Om någon hade rent personliga intressen att förfäkta vid stämman, var det inte så svårt att bakom kulisserna få med så många vänner att syftet nåddes. Man kan med all rätt säg, att stämmobesluten voro slumpartade. Tiden var alltså mogen för en reform.

Och den stora rösträttsreformen kom 1918. Nästan samtidigt började Bankeryd industrialiseras på allvar. Klosters fabriker växte. Bröderna Miller flyttade sin tillverkning från Prinseryd till stationssamhället. Juneverken och Perfect startade. Direktör Sandvall började arbeta med en elstation vid Domneån.

Nya vindar började blåsa. Kommunalfullmäktigeinstitutionen ansågs kunna bliva ett stabilare instrument i det kommunala arbetet än stämman. Verkmästaren Hjalmar Svensson vid Juneverken sammankallade till överläggningar i frågan. Dessa ledde till ett nästan enhälligt beslut att ingå till kommunalstämman med motion om att denna skulle överlåta sina huvudsakliga befogenheter till kommunalfullmäktige. Motionen bifölls, och val förrättades. Några arbetarrepresentanter invaldes. Vid Juneverken rådde livlig kommunalpolitisk aktivitet, som fick uttryck i fullmäktige särskilt genom Erik Pettersson med smeknamnet Plåtapelle samt Ivar Andersson. Den förre hade nog fått sitt samhällsintresse väckt genom godtemplarorden, den senare mer direkt genom arbetarrörelsen. Andersson, som läst mycket, var en skarp och skicklig debattör, Pettersson lade gärna med sin medfödda humor olja på vågorna. Han är pappa till minst två betydelsefulla bestående reformer:

Skoltandvården samt fria gravplatser av viss storlek och kostnadsfria gravöppningar. Han motiverade de två sistnämnda, som beslutades av annan instans, med orden: ”Inför döden äro vi alla lika”

Det är klart, att explosiva meningsyttringar ibland förekom mellan lantmän och arbetare, och tunga voro de repliker, som den gamle odalmannen Karl Erlandsson i Sjövik serverade. Man hade verkligt roligt i församlingen, när mot slutet av 40-talet de unga SSU-arna Gunnar Pettersson, Olle Andersson och den blivande riksdagsmannen Tage Johansson skiftade hugg med Karl Erlandsson.

Några rader må i det här sammanhanget även ägnas åt förutnämnde Hjalmar Svenssons enligt min mening förnämsta offentliga värv. Hans stora intresse var inte kommunalpolitiken utan att få ”ordning på torpet”. Det var hans lidelse. Han kom också på rätt plats, när han valdes till ordförande i byggnadsnämnden. Byggnadsplan för viss del av stationssamhället blev hans första objekt. Allmänna Inge i Stockholm fick i uppdrag att utarbeta en sådan, och denna lär vara den första på landsbygden, som godkändes av länsstyrelsen i Jönköping. Visserligen har denna plan måst genomgå en del ändringar i praktiken men utan denna hade vi säkerligen inte så tidigt fått ett så välordnat samhälle, som vi i dag har. I troget samarbete med Arvid Isaksson utfördes också modeller till olika byggnadstyper, som presenterades för de byggnadshungriga.

Vid slutet av 40-talet rådde full enighet om, att Bankeryd behövde anskaffa kommunalkontor och kommunalkamrer. Genom inköp av det nybyggda Brogården erhölls ett enkelt kontor, och kamrer blev Rune Carlsson, förresten broder till nuvarande utbildningsministern. Det var ett lyckligt val. Med ett levande intresse och stor sakkunskap tog han itu med detta nybyggnadsarbete den 1 januari 1950. Därigenom avlastades ordf. i kommunalnämnden de löpande uppgifterna. Det nya skede, som därmed ingick och varade i tjugo år eller till den 1 januari 1971 har utanjämförelse varit det mest expansiva i Bankeryds historia. Nu är det slut med Bankeryd som självständig kommun, och Bankeryd får inte längre någon egen kommunalhistoria.

Foto från boken:
Ett bilddokument om BANKERYD 1976 – 1977
av bildgruppen Femman

Kommentarer inaktiverade.