Attarpsmorden

Huvudbyggnaden på Attarps gård på 1840-talet, var i två våningar och hade brutet tak.

På gården fanns också två flyglar. Denna gård, som var den största i Bankeryd, inköptes 1844 av förre kontrollören vid kronans kalkbrott i Borghamn i Östergötland, Per Ludvig Ekvall.

Familjen bestod av hustrun Hedvig, ofta kallad Hedda, samt sex barn i åldern 10 till 19 år. Familjen hade det gott ställt. Man visade stor gästfrihet och i Bankeryds socken åtnjöt familjen Ekvall på Attarp stort förtroende. Detta förhållande skulle dock snart förändras.

Arsenik i spenaten

Onsdagen den 28 maj 1845 kände sig Per Ludvig Ekvall inte bra. Han klagade över illamående och fick starka uppstötningar. Så småningom avtog illamåendet och efter ett par dagar var han åter frisk. En vecka senare, torsdagen den 5 juni, blev han emellertid återigen sjuk, kände sig illamående och kräktes kraftigt. Det var inte bara kontrollören Ekvall, som kände sig sjuk den dagen. Det var också pigan Maja-Stina och makarna Ekvalls 14-åriga dotter Henrietta. Samtliga tre blev snabbt allt sjukare och pigan Maja-Stina dog efter svåra plågor, kräkningar och muskelryckningar. Alla tre hade blivit sjuka sedan de ätit spenat.

Under natten till fredagen blev också Ekvall sämre. Läkare tillkallades, och arsenikförgiftning konstaterades. I samband med att pigan Maja-Stina obducerades, konstaterades också hos henne arsenikförgiftning. Ekvall fick då motgift och blev bättre. På söndagsmorgonen drack Ekvall en halv kopp havresoppa, vilket medförde nya symptom på förgiftning. Under dagen blev kontrollören Ekvall allt sämre. På natten till måndagen avled han. Kronolänsmannen satte genast igång med en polisutredning. Vid förhören, anklagade fru Ekvall en annan piga, Hedda Thorman, för fosterfördrivning. Hedda Thorman blev gripen och förd till Jönköping för att där bli häktad.

Första rättegången

Den 20 juni inleddes den första rättegången om giftmorden på Attarp. Rättegången ägde rum på Ingaryds gård Tenhult, som då fungerade som Tveta härads tingsställe vid denna tid.

Den första som hördes i rättegången var husfrun Hedvig Ekvall.  Hedvig Ekvall menade att det hade varit arsenik i den mjölk som hade använts vid tillagningen av spenaten. Giftet var avsett för Maja-Stina, som enligt Hedvig Ekvall var enda vittnet till pigan Hedda Thormans fosterfördrivning.

Pigan Hedda Thorman nekade till anklagelsen om fosterfördrivning. Därefter hördes de ekvallska barnen. Äldsta dottern var Sofia Ekvall. Hon hade skött fadern. Sofia hade inget att säga, inte heller Henrietta som hade hjälpt modern vid tillfället. En tolvårig flicka visste inte heller något om saken. Två av pojkarna Ekvall hade varit ute med gårdsfolket. Till slut hördes äldste sonen Vilhelm Ekvall. Vilhelm trodde sig veta, att Hedda Thorman ville förgifta Maja-Stina.

Foster i gödselhögen

Ytterligare tolv vittnen hördes vid rättegången, bl a stalldrängen Gustav. Gustav sade att Hedda Thorman gjort sig av med ett foster i julas och grävt ner det i gödselhögen. Till det fostret skulle Vilhelm Ekvall ha varit far. En annan av gårdens tjänstefolk, pigan Inga-Stina, hade hört Hedda Thorman säga, att det vore lika bra att hon blev dömd. Rätten kallade då in Vilhelm Ekvall och vid fortsatt förhör, erkände Vilhelm ”brottslig förbindelse” med Hedda Thorman.  Häradsrätten beslutade då att Hedda Thorman skulle bli kvar i häktet.

Nya förhör

Under tiden Hedda Thorman satt häktad, inlämnade hon en skrivelse till häradsrätten, vari hon erkände ”otillbörligt förhållande” till Vilhelm Ekvall. Vid fortsatta förhör, uppgav Hedda att hon haft två missfall, att hon grävt ner det senast födda fostret i gödselhögen. Vid ett senare förhör, erkände hon sig ha fött ett levande foster i 15 graders kyla och att hon då gömt fostret i samma gödselhög. Till anklagelsen om att hon skulle ha medverkat till förgiftningen, förnekade Hedda dessa anklagelser helt och hållet.  Också Vilhelm förhördes. Där medgav Vilhelm att han önskat faderns död. Häradsrätten beslutade då att även Vilhelm Ekvall skulle hållas häktad.

Ytterligare medgivanden

Pigan Hedda Thorman kom med ytterligare medgivanden i augusti. Hedda angav då att Maja-Stina hade varit henne behjälplig vid nedgrävningen av fostren på gödselhögen och att Hedda därför beslutat sig för att skaffa Maja-Stina ur världen.  Hedda hävdade att Vilhelm hjälpt till. Det var enligt Hedda, Vilhelm som gett henne arseniken, som hon till större delen lagt i spenaten, men också i mjölken. Till denna anklagelse nekade Vilhelm Ekvall helt.

När fru Hedvig Ekvall och dottern Sofia Ekvall hörde anklagelsen, uppträdde de båda enligt rättegångsprotokollet ”hysteriskt inför rätten”. Deras uppträdande blev inte lugnare under nästa vittnesmål. Ett nytt vittne trädde nämligen fram. Det var pigan Maja-Stinas bror Gustaf. Gustaf berättade för rätten att det var Sofia Ekvall, som bett honom om hjälp med att anskaffa arseniken. Sofia hade uppgett att hon skulle använda det som fläckborttagningsmedel. Gustaf hade införskaffat arseniken i Jönköping, men lovat att tiga om saken.

Sofias erkännande

Därmed inträdde en ny vändning i rättegången. Det var nu nära midnatt, och i rättssalen var det nermörkt. Endast två till hälften nedbrunna ljus på domarbordet lyste längst fram. Spänningen var stor. Alla fick lämna salen. Endast Sofia var kvar med rättens ledamöter.

Då kom erkännandet hastigt från Sofia, att det var hon som tagit livet av sin far och att det var hon som hade lagt arsenik i spenaten. Orsaken uppgav hon vara faderns hårdhet, liksom hans begivenhet på starka drycker. Sofia sade sig heller aldrig ha kunnat göra sin far till lags, och dessutom hade hon förlovat sig med militären Lindberg mot faderns vilja. Vid förfrågan från rätten, uppgav Sofia att hon var ensam om brottet. Sofia erkände att hon också lagt arsenik i gröten veckan före dödsfallet. Följden av Sofias erkännande ledde naturligt nog till att hon häktades och att Vilhelm Ekvall försattes på fri fot. Pigan Hedda Thorman återtog i samma stund allt hon tidigare sagt, även det om barnamordet.

Nya rannsakningar

I september var det dags för femte rannsakningen inför Tveta häradsrätt i Ingaryd. Vid det tillfället återtog Sofia sin bekännelse. Hon angav då, att det var fadern, som hade bett henne skaffa arsenik, därför att han ville begå självmord. Orsaken till detta var hans dåliga affärer, vilka egentligen gjort familjen utfattig. Sofia hade då lovat att göra sin far till viljes. De tidigare erkännandena, hade Sofia gjort på grund av löfte till fadern. I detta samband fördes ett nytt vittne in, nämligen Sofias fästman militären Lindberg. Han uppgav sig vara hemligt förlovad med Sofia, men han visade också upp ett graverande brev från modern Hedvig och Sofia, vilket rätten studerade med intresse.

Läkarens vittnesmål

Den sjätte rannsakningen ägde rum i oktober. Fru Ekvall uppträdde fortfarande hysteriskt inför rätten, bl a när prästen i Bankeryd och provinsialläkaren i Jönköping vittnade. Läkaren menade, att Sofia inte verkat angelägen om läkarbesök på Attarp, när hon bett honom härom. Läkaren intygade arsenikförgiftning, som han konstaterade när han hade öppnat liken. Läkaren påtalade också vissa graverande saker för fru Hedvig Ekvall i samband med besöket på Attarp. Han hade bl a förnummit köld och likgiltighet kring dödslägret.

Lasarettets dårkammare

Rättegången fortsatte med nya rannsakningar. Sofia blev sjuk och måste tas in på lasarettet. Den kommande rannsakningen skedde därför på lasarettets dårkammare. Här återtog Sofia sitt förra återtagande. Sofia erkände nu att det var hon och modern, som var de skyldiga, och att det var modern som var huvudansvarig. Fru Hedvig Ekvall tillbakavisade beskyllningen och förnekade enständigt, att hon hade något att göra med förgiftningen. En häftig ordväxling uppstod mellan mor och dotter, beledsagad av blixt och dunder på grund av ett häftigt åskväder över Jönköping, enligt referenten. Modern antydde under denna ordväxling incestförhållande mellan far och dotter. Resultatet blev att rätten beslutade att även modern Hedvig Ekvall skulle häktas. Mor och dotter befann sig därför alltså i samma häkte. Exakt ett år hade gått, sedan kontrollören Per Ludvig Ekvall och pigan Maja-Stina dött genom arsenikförgiftning på Attarps gård i Bankeryd.

Slutbehandling i målet

Inför slutbehandlingen i målet rådde stor spänning. Vem var den skyldige eller vem var de skyldiga? Egentligen borde frågan formuleras så: vem ansåg rätten vara den skyldige, eller de skyldiga? Stor spänning rådde alltså, inte minst på Jönköpings-Bladets redaktion på nuvarande Hotellplan i Jönköping, där den sedermera namnkunnige författaren Carl Jonas Love Almqvist refererade och reagerade. Slutbehandlingen ägde rum den 14 juli 1846 och rättens dom över de anklagades skuld var följande i den ordning de häktats:

Pigan Hedda Thorman dömdes, trots läkares intyg att hon inte framfött något foster och inte heller troligen varit havande. Rätten tog fasta på Heddas första bekännelse, där Hedda uppgivet att hon genom olovlig beblandning med Vilhelm, blivit havande och lagt fostret i lönn. Hedda dömdes till 24 par ris, fängelse och arbete i tukthus i två år, samt uppbar kyrkoplikt en söndag i Bankeryds kyrka.

Vilhelm Ekvall frikändes helt för detta. Han dömdes dock för annat, bl a smädelse av sina föräldrar, brottsligt liv, fylleri och att vid ett tillfälle ha uppfört sig oanständigt vid gudstjänst i Habo kyrka.

Sofia Ekvall dömdes skyldig till mord genom arsenikförgiftning på sin far och på tjänstepigan Maja-Stina, att mista livet genom halshuggning. Vid avkunnandet av domen signade modern Hedvig Ekvall ner och svimmade.

Modern Hedvig Ekvall kunde i brist på bevis, ej fällas för brott.

Överklagande

Domen överklagades i Göta Hovrätt. Hovrätten försatte Hedvig Ekvall på fri fot, och hon kom tillbaka till Attarp och skötte sedan gården med hjälp av en förvaltare. Hovrätten fastställde pigan Hedda Thormans straff, som hon avtjänade lydigt och stilla.

Hedda återkom därefter till Bankeryd och anställdes på fattigstugan, d.v.s. i offentlig tjänst, vilket visade vad bankerydsborna ansåg om domen. Hedda gifte sig så småningom med en smidesarbetare och bodde kvar i Bankeryd till sin död.

Hovrätten mildrade dottern Sofia Ekvalls dom till livstids straffarbete. Sofia fördes till Norrköpings fängelse och avtjänade sitt straff. Sofia Ekvall beskrevs av fängelseledningen som snäll, foglig, arbetsam och plikttrogen, men uppvisade ingen som helst ånger. Efter trettio år, frisläpptes hon från fängelset. Sofia bar därefter bröd i tjugo år. Hela tiden lade hon skulden på modern Hedvig Ekvall, vid vars död Sofia enligt uppgift inte visade någon sorg. Ingen ånger. Sofia Ekvall dog 1897 vid 73 års ålder.

 

En sammanställning gjord av

Göran Åberg,

Granshult, Bankeryd.

Kommentarer inaktiverade.